Vargarna är bra för den växande skogen eftersom de håller undan skadegörare. Den växande skogen skapar resurser för framtida generationer och är vad vi lämnar efter oss till våra barnbarn. Därför bör det finnas ganska många vargar. Speciellt i norra Sverige, där det nu knappast finns några och de som förirrar sig dit dödas illegalt eller i sk. skyddsjakt. Argumentet att vargen är ett naturligt inslag i Sverige och därför bör ha en närvaro är starkt och respektabelt.
Jag tycker personligen vi kunde ha fler vargar i Sverige, men respekterar riksdagsbeslutet 210 som en rimlig avvägning gentemot de problem vargarna orsakar. Ur bevarandestatussynpunkt bör den nuvarande stammen betraktas som acceptabel. Det är uppenbart att stammen är fertil och livskraftig och antalet är tillräckligt stort för att garantera långsiktig överlevnad, och tål att begränsas till 210. Stammen är större, eftersom varg i Norge kan räknas till samma population. Vargen är inte hotad som art, det finns stora antal och skyddsprogram i andra länder, och den svenska populationen är inte en speciellt anpassad lokalras. Så det finns inte skäl att se den svenska vargen som en globalt unik, oersättlig eller ens väsentlig resurs.
Möjligheterna att hålla vargstammen nere begränsas kanske snart. Sverige är anmält till EU-domstolen för vargjakt och situationen i Sverige liknar den som Finland fällts för, så var beredda på en fällande dom!
http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=92670&contentlan=3&culture=sv-FI
Vargstammen är starkt inavlad, individerna är i genomsnitt mer släkt än helsyskon och detta förmodas resultera i reducerad fertilitet och vitalitet. Emellertid är stammen uppenbarligen tillräckligt vital och fertil trots inaveln, den teoretiska förväntan har inte infriats och inavelsproblemet ter sig med dagens data knappast som ett hot mot vargstammen, som man tidigare trott. Och vad var egentligen den teoretiska förväntan? Skadan av inavel orsakas av ett begränsat antal gener och uppvisar en stor variation från fall till fall. I avkomman till vissa besläktade individer så slår inaveln igenom i inavelsdepression, i andra inte. Det vargpar som givit upphov till den svenska populationen har haft gener som inte orsakat så stora skador när inavel inträffat, det bara är så, och det är inte oväntat att det blir så ibland. Detta är i viss mån en fråga om naturligt urval. Kanske ett annat vargpar också bidrog i början men dess avkomma försvann i konkurrensen eftersom den inte tålde inavel. I en inavlad population sker ett urval för individer som tål inavel, så de negativa konsekvenserna av inaveln i den svenska vargpopulationen har säkert minskat de sista decennierna även om inaveln inte minskat. Att man kan kompensera inaveln genom att kraftigt öka numerären funkar inte, trots att en del hävdar det. Om en population som är så inavlad som den svenska har storleken 50 eller 1000 har mycket liten betydelse för framtida inavel. Den svenska vargstammen kan sägas ha liten genetisk variation, men detta har mycket liten betydelse för den globala eller europeisk vargens genetiska variation. Eftersom vargen är en vandrare kan man förmoda att genmigration så småningom kommer att ske.
Ett vanligt förlopp i naturlig ras och artbildning är att en liten delpopulation avskärs från huvudpopulationen, bildningen av den sydsvenska vargen påminner om detta i naturen ständigt upprepade tema. Vargen har kanske av någon anledning fått gener som gör arten extremt anpassade till att anpassa sig. Jag tänker på alla våra hundraser som är drastiskt olika, men samtidigt kan ses som olika vargraser. Många hundraser har mycket liten genetisk variation och detta uppmuntras direkt genom tävlingar om vilka hundar som bäst fyller vissa ideal. Kanske denna reflektion minskar oron för den sydsvenska vargens snäva genetiska variation.
Det ter sig ändå önskvärt med nytt blod, även om det inte ter sig så förtvivlat akut eller behöver prioriteras till varje pris. Det naturliga sättet är en sammanhängande vargpopulation mellan södra Sverige och finska gränsen, då kommer östligt nytt blod in naturligt. Denna migration kommer nog att ske förr eller senare även om det gått långsamt de sista decennierna.
Inplantering är jag tveksam till och anser inte nödvändigt. Det är dyrt, det är tekniskt besvärligt att göra bra, konsekvenserna är svåra att förutse, det innebär ett stort ingrepp och ett övertagande av ansvaret, det blåser ytterligare under vargdebatten om vargarna uppfattas som inplanterade, och skall verkligen staten gå in och göra dessa sydvargar ännu vitalare, aktivare och ”farligare”. Och 20 djur som föreslås är för lite att bryta inaveln hos 200 om man inte parar det med en aktiv avlivningspolitik av bärarna av de för vanliga etablerade generna.